En vecka senare… (vecka 2 av 8)

Det är lite länge mellan blogginläggen känner jag. Jag vill bli bättre på att utvärdera mina dagar och kunna finna ro att skriva.

Jag tycker det är otroligt roligt att skriva och egentligen spelar det ingen roll om någon läser eller ej, jag tycker det är roligt att ha och kunna gå tillbaka till.

Träningen flyter på, det är ibland lite små tungt att ta sig iväg men väl där så är det hur kul som helst. Känner dock hur jag varje gång upptäcker nya OTROLIGT svaga muskler. Man känner sig som 98 år gammal… Men det ska det bli ändring på. Man måste ju börja någonstans.

Planeringen som jag lagt upp för mig själv är att träna mån-tis samt tors-lör. Vilodagarna blir då onsdag och söndag.

Måndagen började med 2 h agilityträning på hundsportcentrum i Upplands Väsby. För att sen ta sig hem ta hand om resterande flock samt iväg på mötena som var efter lunch för att avsluta eftermiddagen med ett pass på gymmet. Jag höll min planering med gymmet trots att jag var helt slut efter allt flängande.

Tisdagen började aningens lugnare och det trixades lite hemma, en sväng på gymmet runt lunchtid och sen iväg till veterinären.

Onsdagen var väldigt mycket lugnare och även vilodag, behövdes! Men det vart ett litet praktiskt träningspass trots allt. En garderob införskaffades, monterad… det vart lite bärande kan man ju lugnt säga.

Torsdagen, hundarnas vecka kanske man kan kalla detta. Det vart nämligen en förmiddag i fårhagen! Jag kände mig hyfsat lost och flummig inne hos fåren. Men efter ett tag så kom vi nog på vad vi skulle göra. Jina gick super och Lyra lika så.

Fredag, “fredagsmys” ändrat min “fria” dag till fredagar istället för lördagar. Denna dag i veckan får jag nämligen äta lite som jag vill och inte vara så petig. Dock måste jag självklart tänka en extra gång. Idag vart det pannkakor a la ISO-diet, det vart riktigt bra. Till pannkakorna vart det färska hallon och en liiiiiten klick grädde.

Gymmet gick bra, det fick bli ben och nu börjar det kännas av att man vant musklerna vid lite träning. Tar det otroligt lugn och ökar lååångsamt för att inte skada mig. Vill verkligen hålla så att jag kan hålla igång med min planering. Dock känner jag av en förkylning!! Inte okej. Vill verkligen vara frisk för jag har en dag kvar denna vecka innan det blir en dags vila. Ikväll blir det te, soffan, filt och serier. Mööööjligtvis lite datorspel…. Vad det nu än kan tänkas bli…

Är du hundmänniska?

“Hundmänniska”
Minst fyra av nedanstående kriterier skall vara uppfyllda för att diagnos skall kunna ställas. Symtomen skall som minst ha förekommit under en oavbruten sexmånaders-period.

a) Motstridande känslor av enorm kärlek och intensivt hat samtidigt. Patienter med denna diagnos kan ena ögonblicket höras säga saker i stil med “Förbannade jävla hund, det blir Blocket för dig!” för att i nästa övermannas av en så stark känsla av kärlek att de hänfaller åt gråtmildhet.

b) Patientgruppen uppvisar ett tvångsmässigt behov av att prata om sina hundar (även med människor som verkligen inte är intresserade), ta bilder av sina
hundar, blogga om sina hundar, och skriva på sociala medier om sina hundar. De har också en tendens att vara övertygade om att alla i hela världen är mycket ntresserade av vad de har att berätta.

c) Kraftigt nedsatt omdömesförmåga (“Nog kan jag väl ha hundjackan på mig på personalfesten?”)

d) Sociala konsekvenser. Personer som tidigare haft ett stort och varierat kontaktnät brukar med tiden begränsa de sociala kontakterna endast till människor med samma diagnos.

e) Fysiskt förfall. Patienter med diagnosen tenderar att välja gummistövlar framför moderiktiga skor, praktiska jackor framför snygga, och har sällan problem
med att visa sig ute med leriga tassavtryck på byxbenen och hela tröjan full av hundhår.

ÖVRIGT:
För att skilja “hundmänniska” från psykiatriska differentaldiagnoser bör behandlande läkare göra en noggrann anamnes kring förekomsten av små svarta
skitpåsar nedtryckta i kläderna, även i sammanhang där inga små svarta skitpåsar kan tänkas behövas, till exempel på finare restauranger. Om dessa små svarta skitpåsar dessutom råkar ösas upp på bordet i samband med betalning bör diagnosen vara att betrakta som definitiv.

BEHANDLING OCH PROGNOS:
“Hundmänniska” är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen tenderar att bli värre med tiden.
Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstateras.
I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.
Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen “hundmänniska” är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.

Dagar och veckor!

Alla dagar bara försvinner, vackra soliga dagar är det ont om och dom vill aldrig vara kvar speciellt länge 🙁

Det börjar dock hända lite saker och ting nu! Vad det är avslöjar jag en annan dag. Men just nu är det en del roligt att se framemot. Dock känns det fortfarande som om att det ligger en del saker i luften, såna saker om inte känns riktigt bra. Jag vill att dessa saker ska ta och flyga iväg och sluta störa mig! Jag hade lite saker idag som jag borde ha tagit tag i, men va hände… Jo, jag somnade och tyckte det var otroligt mysigt. Varför kan man inte få saker gjort under tiden som man sover? Det vore ju helt otroligt bra 🙂

Många saker lär man sig under åren, men vissa saker sitter för djup för att man ska kunna förstå hur man ska bli av med det eller bara lära sig att leva med det. När vissa saker bara kommer som en chock och man varje gång är lika förvånad…