Idag delade Tant Kennelmamman Helena Ooo en fantastiskt bra text på sin Facebook. Jag tycker väldigt många borde läsa den och faktiskt tänka till. Hur behandlar vi egentligen folk och va gör vi egentligen för våra hundar. Genom mobbing och annat kommer ingen växa, varken sporter, raser eller människor.

“

Efter snart tio år med rasen (Russkiy Toy) och tjugo tjugofem år i Hundsporten så har jag ett budskap jag vill förmedla.
De flesta människor känner inte mig eller andra i sin ras. De flesta har inte besökt mig eller lärt känna mig som människa eller andra inom sin ras. Jag är en medmänniska med tankar, känslor, utbildning, jobb, intressen och ett liv utanför min avel och mitt avelsarbete precis som majoriteten. Några inom rasen och i Hundsporten har mött och möter mig privat som den människa jag är. Men de flesta har aldrig gjort det med mig eller andra kollegor. Ändå pratas det om människan bakom så ofta. De flesta har inte mött mina eller kollegornas hundar – ändå snackas det om dessa också.

Hur kan man prata om någon man egentligen inte känner? Hur många kan ha en uppfattning om mig eller den dem pratar om utan att ha mött oss privat?
Under dessa år har jag lärt mig att vissa faktiskt har som intresse att prata. Prata om och prata med. Mest om. Gärna om. Jag tror att de flesta uppfattningar om varandra kommer från detta. Från snacket. Ett snack som inte bottnar i något oftast.

De flesta som mött mig av de i min ras har gjort det vid en ringside. Jag har troligen kjol och kavaj och jag är koncentrerad på min sak. Jag är inte särskilt social och mitt fokus ligger på att prestera. Det är samma sak om du möter mig i andra tävlingssammanhang. Jag är fokuserad och koncentrerad.
Ingen byggde sin bild av Ingmar Stenmark som människa utifrån hur han var i kuren innan han stack ut i backen. Få möter mig eller de flesta andra i sin ras i det privata. Så egentligen har vi ofta mycket lite kunskap om varandra. Och då får det lösa snacket mer utrymme än det som verkligen är personen i fråga.
Vi alla är en person och jag tror många glömmer det. Att det finns människor med tankar, drömmar och känslor bakom varje individ vi möter inom vår ras och i Hundsporten. De som känner mig – de känner mig. Känner man någon känner man den. Jag är inte bara en person som koncentrerar mig vid en ringside. Jag precis som alla andra är så oändligt mycket mer än det – vilket många tycks glömma.

Jag har hört så mycket konstiga historier genom åren om så mycket och tids nog har man klurat ut att det mesta är osanning. Folk är homosexuella fast de är gifta heterosexuellt, ihop med varandra trots att inget tyder på det, deras hundar är si och så och saker går till på diverse konstiga vis. Man blir uppringd med konstig fakta eller man finner den på nätet ibland uthängande och andra hejar på. En mobbingkultur och skitsnackarkultur som känns pinsam och inte till för vuxna, sofistikerade, professionella människor. Det sker igen och igen år ut och år in. Men få saker av det har bottnat i sanning utan i rent struntprat. Det kommer vanligen från ungefär samma håll. Ändå fortgår det fast de flesta egentligen vet. Det är några få som måste tycka att det är roligt och underhållande att svärta ner andra och se till att folk blir osams. Jag har också trott på delar jag hört men insett efter dessa år att vissa måste ha detta som sitt intresse framför Hundsporten att prata om andra kollegor och dess hundar istället för att prata med andra kollegor och ställa frågor eller ta reda på fakta om dess hundar.

Ska skitsnacket få styra eller ska vi vara professionella, mänskliga, verkliga, förankrade, vuxna och mogna när vi skapar oss en bild av varandra och våra hundar? Ska vi låta rent skitsnack som kommer från de som inte har bättre för sig få svärta ner hundar och personer? Vem vinner på det? Rasen och rasarbetet och Hundsporten gör det då rakt inte. Att friska hundar sägs vara sjuka. Att trevliga hundar sägs vara onda. Att mänskliga människor sägs vara dumma. Att ärliga människor sägs vara falska. Att trogna människor sägs vara otrogna. Listan kan göras hur lång som helst. Det är pinsamt och det är tragiskt men i slutändan drabbar det faktiskt rasen och oss inblandade som gör detta seriöst och som lägger ner tid, pengar, energi, själ och hjärta i detta.

Jag hoppas att varje människa ska bli bättre på att se människorna och hundarna för vad dem är och låta skitsnack och det man hör i kulisserna just få stanna som skitsnack och i kulisserna! Det säger mer om den som snackar skit än den som de snackar om. Det bör vi alla minnas och tänka på lite oftare.

Jag önskar verkligen att alla människor tar sitt ansvar att låta löst snack få dö ut och det verklighetsbaserade få leva starkt.
Gemensamt älskar vi våra respektive raser och Hundsporten och då är det detta och inget annat som bör få stå i fokus.

Gå gärna med i
Positiva Upproret – Vi som önskar en bättre stämning inom SKK. Där ligger fokus på att utbildning, kunskap, engagemang, driv och annat verklighetsbaserat ska få fokus framför allt. Vi vill motverka denna kultur som beskrivs ovan. Många säger att det alltid varit som det är. En ännu större anledning att förändra den!

Gillar du det verklighetsbaserade och goda framför lögn och det onda är det dags att börja stå upp för det och våga säga ifrån. Det om något kan göra skillnad för såväl rasarbete som Hundsporten i stort.

“

Skrivet av Helena Sundsgård, Kennel Ooo