“Hundmänniska”
Minst fyra av nedanstående kriterier skall vara uppfyllda för att diagnos skall kunna ställas. Symtomen skall som minst ha förekommit under en oavbruten sexmånaders-period.

a) Motstridande känslor av enorm kärlek och intensivt hat samtidigt. Patienter med denna diagnos kan ena ögonblicket höras säga saker i stil med “Förbannade jävla hund, det blir Blocket för dig!” för att i nästa övermannas av en så stark känsla av kärlek att de hänfaller åt gråtmildhet.

b) Patientgruppen uppvisar ett tvångsmässigt behov av att prata om sina hundar (även med människor som verkligen inte är intresserade), ta bilder av sina
hundar, blogga om sina hundar, och skriva på sociala medier om sina hundar. De har också en tendens att vara övertygade om att alla i hela världen är mycket ntresserade av vad de har att berätta.

c) Kraftigt nedsatt omdömesförmåga (“Nog kan jag väl ha hundjackan på mig på personalfesten?”)

d) Sociala konsekvenser. Personer som tidigare haft ett stort och varierat kontaktnät brukar med tiden begränsa de sociala kontakterna endast till människor med samma diagnos.

e) Fysiskt förfall. Patienter med diagnosen tenderar att välja gummistövlar framför moderiktiga skor, praktiska jackor framför snygga, och har sällan problem
med att visa sig ute med leriga tassavtryck på byxbenen och hela tröjan full av hundhår.

ÖVRIGT:
För att skilja “hundmänniska” från psykiatriska differentaldiagnoser bör behandlande läkare göra en noggrann anamnes kring förekomsten av små svarta
skitpåsar nedtryckta i kläderna, även i sammanhang där inga små svarta skitpåsar kan tänkas behövas, till exempel på finare restauranger. Om dessa små svarta skitpåsar dessutom råkar ösas upp på bordet i samband med betalning bör diagnosen vara att betrakta som definitiv.

BEHANDLING OCH PROGNOS:
“Hundmänniska” är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen tenderar att bli värre med tiden.
Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstateras.
I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.
Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen “hundmänniska” är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.